Ångkranar
Från Talröret nr 2 1972
Dom var behagliga att sköta!
Hans Westerberg, pensionerad från Öresundsvarvet, för drygt ett år sedan, tänker med välbehag på sitt skötebarn: ---”Tvåan”. I mer än 40 år höll han ihop med sin ångkran, innan den på grund av moderna idéer fick ge vika för diselkranarna.
- Ångkranarna var snabba . De kunde användas till allt över hela varvet. Vi körde som växellok, värmde olja, var med vid förtöjningar, lossade båtar och ryckte in än har och än där på hela varvsområdet, där det behövdes ett lyft.
Ångkranskötarna klarade sig helt på egen hand. Med den särställningen följde ansvar. Och punktlighet. Ty skulle exempelvis ett fartyg avgå vid ett visst klockslag, så fick det inte hända att ångkranen kom för sent för att ta hand om landgången.
Femtioåringar
De ångkranar som tuffade runt på Öresundsvarvet, blev halvsekelgamla innan de pensionerades och stympades av skärbrännare. Som nya hade de importerats i stora lådor från den tyske tillverkaren. Det var i samband med att Öresundsvarvet byggdes upp under första världskriget.
Men när konkursen kom 1922 då skingrades de åtta kranar som fanns. Ett par blev dock kvar på varvsområdet, bl.a. just ”tvåan”. När sedan varvsrörelsen kom igång igen på 1930-talet köpte man tillbaka en del av kranarna, bl.a. från Sockerbruket. Dessutom köptes en kran från Galärvarvet i Stockholm och en annan från Weibulls, som använt den på sitt område. Kranuppsättningen blev efterhand fulltalig igen.
- Jag lärde mig köra kran på Landsverk, där man köpt en av ÖV-kranarna. Till varvet kom jag 1927, men på den tiden var det ju till och från med jobbet. Fast arbete fick jag 1929, berättar Hans Westerberg.
- På den tiden måste man vara nere tidigt på morgonen, fem på måndagarna och halv sex andra vardagar, för att banka upp fyrarna och få upptrycket till 8 kilo, före ordinarie arbetstidens början. De morgontimmarna fanns inte med i några övertidsjournaler. Men i början av 1950-talet fick vi särskilda eldare, som höll igång fyrarna hela natten och då behövde vi inte börja förrän i normal tid.
- Var och en hade sin egen kran, som man fick sköta. ”Tvåan” var den siste av ångkranarna på Öresundsvarvet och därmed blev jag den siste ångkranskötaren.
- Det gällde att ha dem i trim. Det var många söndagar som vi fick gå ner på varvet för att knacka pannsten, slipa ventiler och packa omkranar.
Lättskötta
- De var lätt att sköta för övrigt. I regel slaggade vi dem två gånger om dagen. Men då använde vi engelskt eller polskt kol. Under kriget, då vi fick svenskt kol, fick vi slagga varannan timme och se till att vi ständigt hade frisk fyr i pannan.
- Vi skulle ständigt vara beredda. Utan kranar kunde inte mycket jobb utföras på varvet. Så det hände att vi fick vara igång till både 1 och 2 på natten. Och sedan upp och fyra igen på morgonen.
- Ja, det var lite oroligt de gångerna, är fru Astrids kommentar till detta nattarbete.
Så här långt efteråt kan paret le åt de många besvärligheter som jobbet medförde. De två lever nu pensionärernas ombonade liv i en vacker lägenhet på Repslagaregatan, bekvämt inredd och med en pigg hund, som gör tillvaron lagom livlig. Hans Westerberg behöver inte ha en tanke på att ge sig iväg i svinottan för att elda upp en ångkran.
- Ja, nog har det varit alla väder alltid. Särskilt på vintern var det besvärligt. Vattnet måste ju alltid tömmas på kvällarna. Det blev isvallar kring spåret, som i sin tur gjorde det svårt att komma igång. Vi fick knuffa igång varandra så gott det gick.
Men efterhand blev det bättre. Fast på 30-talet, när det var fattigt för bolaget, gick spåren lite hur som helst. Det fanns inte pengar till underhåll.
- Då fick vi springa med plåtavklipp och stoppa under här och där för att inte kranarna skulle åka av spåret.
Nära ögat
Tillbuden? Åjo, det har funnits. Inte minst när ångrör sprang läck inne i hytten. Eller när vatenglaset bakom nacken gick sönder. Då gällde det att hoppa undan illa kvickt för att inte bli skållad.
- Vi spårade ur också. En gång välte jag med ”tvåan”. Jag skulle lyfta en plåt på vintern. Men den hade fruset fast, så det följde med två plåtar i stället för en. Det blev för mycket. Den gången hoppade jag fort ur kranen.
- Så var det de gånger, då vi hjälpte till att lägga loss båtar. I stället för att släpa på trossarna, så hängde gubbarna upp dem på kranarmen. Det gällde att koppla loss snabbt, då båtarna gled ut, ty annars hade kranarna följt med ut i sjön. Det var med nöd och näppe man hann vid flera tillfällen.
Friskt liv
Kranskötarjobbet har varit friskt. Hans Westerberg konstaterar, att han aldrig varit sjuk under de decennier han kört ångkranen.
- Egendomligt nog, så lever hela det gamla gänget, som kört ångkranar från 20- och 30-talen.
Det var Janne Johansson, som nu är 85 år och som började köra 1918. Det är ”Pidde” Bengtsson från Borstahusen. Han är 76 år liksom Jöns Mattsson. Så finns Alfons Persson, som jobbar kvar på varvet eftersom han ”bara” är 62 år
Den här gruppen träffas ibland. Då pratar man om sina kära kranar, som de levt ihop med så länge. Det är väl få redskap, som varit så väl investerade pengar som dessa ångkranar, som tjänade en hel mansålder.
- Nu har man diselkranar, dragiga och trånga, och inte hälften så snabba som våra ångkranar, konstaterar Hans Westerberg, något föraktfullt.
Bernt Boström