Skrönor, sanningar eller ren lögn.
På större företag har det alltid förekommit historier eller skrönor om folk som har sagt eller gjort något utöver det vanliga. På 1970-talet talades det om en person på ett varv, i en stad söder om Landskrona, som burit på en bräda i flera månader. Ingen skulle ha ifrågasatt hans arbete. Men det var ingen som varken sett honom eller visste vem han var. Efter bara något år gick ryktet om att det var en person på ett varv i Göteborg som gick runt med en bräda. Var det samma kille eller var det en nyanställd. Men även där var det ingen som visste vem han var.
På Öresundsvarvet fanns det säkert något liknande, men aldrig promenader med en bräda. Det fick räcka med en luftmaskin eller något verktyg. (Att gå och slipa sina mejslar var en bra anledning till att få en paus i arbetet.)
Historien om han som skulle få ut en nygjord cykelkärra genom vakten kan vara sann. Det var på den tiden man kunde köra in, innanför vakten. Han hade byggt en kärra att sätta bak efter sin cykel. Det hade säkert gått åt många timmars arbete med tillverkningen och kanske mycket material. Men att få ut kärran från området kunde bli problem. Men han löste det genom att cykla ut till ”tippen och fylla den med plank och bräder. Han blev givetvis stoppad i vakten, som frågade efter ”lappen” (passersedeln som gav en tillstånd att föra ut material från varvsområdet.) Men då han inte hade någon blev han tillsagd att cykla ut på ”tippen” igen och tömma vagnen. Jag vet inte om vakten gjorde honnör för honom när han cykla hem, med han borde ha gjort det.
En skröna är däremot historien om mannen som försökte smuggla ut ett smidesstäd hängandes i ett rep om halsen under rocken. När vakten frågade vad han skulle med denna. Så svara han med en undran om vem som hängt det där.
Nästa historia har jag fått berättas och jag tror att den är sann. Det är tidigt 1950-tal och 2 man ska förflytta en ganska tung plåt på tanktaket. En av männen hade drabbats av skoskav och gick omkring i strumplästen. Strumporna var säkert inte nya för de bestod bara av skaft och hålfot. Man hade nu lyft upp plåten och börjad gå med den. Alldeles intill låg en svetsare och svetsade en skarv. När elektroden var slutkörd, så slängde han iväg ”fimpen” som glödande röd rullade över tanktaket. Den stannade precis där den skolöse satte ned foten, det luktade nygrillat och det rök om hälen. Men där slutar dramatiken för den brände stannade tvärt och sa till sin kompis – ”Vi sätter ner den här järnbiten ett tag for jag trampade på något varmt.”
Följande historia är sann, för jag var närvarande. Det första supplyfartyget Stena Constructor låg vid utrustningskajen. Jag stod inne hos grovarbetareförmannen när två man inlånade från ett företag i stan kom in. De var bekymrade för att de hade hållit på hela förmiddagen med att försöka tömma swimmingpoolen från vatten. Eftersom förmannen inte kände till att det fanns en pool ombord, så fick de gå före och visa var den var. Väl ombord kunde man se den, poolen. Men den var inte lämpad för att bada i, däremot var den bra för att sänka ner dykarklockan. Jag vet inte hur förmannen redde ut det, men jag hade svårt för att hålla mig för skratt. När man senare tänker efter, så var det egentligen synd om dessa två, för hur skulle de kunna veta att det skulle vara ett hål i botten. Men det arbete de utförde var säkert till nytta för Öresunds syretillförsel. För varken för eller senare har vattnet blivit så blandat.
På Öresundsvarvet fanns det säkert något liknande, men aldrig promenader med en bräda. Det fick räcka med en luftmaskin eller något verktyg. (Att gå och slipa sina mejslar var en bra anledning till att få en paus i arbetet.)
Historien om han som skulle få ut en nygjord cykelkärra genom vakten kan vara sann. Det var på den tiden man kunde köra in, innanför vakten. Han hade byggt en kärra att sätta bak efter sin cykel. Det hade säkert gått åt många timmars arbete med tillverkningen och kanske mycket material. Men att få ut kärran från området kunde bli problem. Men han löste det genom att cykla ut till ”tippen och fylla den med plank och bräder. Han blev givetvis stoppad i vakten, som frågade efter ”lappen” (passersedeln som gav en tillstånd att föra ut material från varvsområdet.) Men då han inte hade någon blev han tillsagd att cykla ut på ”tippen” igen och tömma vagnen. Jag vet inte om vakten gjorde honnör för honom när han cykla hem, med han borde ha gjort det.
En skröna är däremot historien om mannen som försökte smuggla ut ett smidesstäd hängandes i ett rep om halsen under rocken. När vakten frågade vad han skulle med denna. Så svara han med en undran om vem som hängt det där.
Nästa historia har jag fått berättas och jag tror att den är sann. Det är tidigt 1950-tal och 2 man ska förflytta en ganska tung plåt på tanktaket. En av männen hade drabbats av skoskav och gick omkring i strumplästen. Strumporna var säkert inte nya för de bestod bara av skaft och hålfot. Man hade nu lyft upp plåten och börjad gå med den. Alldeles intill låg en svetsare och svetsade en skarv. När elektroden var slutkörd, så slängde han iväg ”fimpen” som glödande röd rullade över tanktaket. Den stannade precis där den skolöse satte ned foten, det luktade nygrillat och det rök om hälen. Men där slutar dramatiken för den brände stannade tvärt och sa till sin kompis – ”Vi sätter ner den här järnbiten ett tag for jag trampade på något varmt.”
Följande historia är sann, för jag var närvarande. Det första supplyfartyget Stena Constructor låg vid utrustningskajen. Jag stod inne hos grovarbetareförmannen när två man inlånade från ett företag i stan kom in. De var bekymrade för att de hade hållit på hela förmiddagen med att försöka tömma swimmingpoolen från vatten. Eftersom förmannen inte kände till att det fanns en pool ombord, så fick de gå före och visa var den var. Väl ombord kunde man se den, poolen. Men den var inte lämpad för att bada i, däremot var den bra för att sänka ner dykarklockan. Jag vet inte hur förmannen redde ut det, men jag hade svårt för att hålla mig för skratt. När man senare tänker efter, så var det egentligen synd om dessa två, för hur skulle de kunna veta att det skulle vara ett hål i botten. Men det arbete de utförde var säkert till nytta för Öresunds syretillförsel. För varken för eller senare har vattnet blivit så blandat.
Skapad: 25 mar, 2011, 13:03 av Christer Skiöld