Stig Isak Andersson, verkställande direktör på Öresundsvarvet under åren 1970-1972.

Karl-Axel Tretow skriver vidare: "Man kan säga att Bertil Karlbom och Stig Andersson var varandras motsatser. Stig Andersson har mycket lite ägnat sig åt fartyg som produkt utan mera som tillverkningsobjekt."

 Åke Persson ordförande SIF under 1960-talet berättar: "Under 1950-talet skrevs fartygs-kontrakten med s.k. ”glidskala” vilket innebar att steg lönerna med 2 % så steg priset på fartyget med motsvarande. Steg stålpriserna så steg också priset för rederiet.  En del av fartyget betalades vid beställningen, en del vid kölsträckningen och en del vid sjösättning samt vid leverans. Det gjorde att varven inte behövde låna upp till kostnaderna under byggtiden."

I slutet av 1960-talet när de Japanska varven började konkurrera på allvar ändrades denna ordning. Varven tvingades att erbjuda generösa krediter till fartygsbeställarna som kunde få levererat fartygen utan att behöva förskottera något.

 Lennart Carlsson, teknisk direktör på Öresundsvarvet under 1960-70 talet berättar:  "Götaverks-koncernen, som Öresundsvarvet då tillhörde, löste finansieringen genom att låna upp Schweizerfranc och dollar. Räntorna var lägre i dessa valutor, men i slutändan blev de mycket kostbara för varven på grund av valutaförändringar. Någon ”valutasäkring”  mot förändringar i valutorna hade inte skett. Faktum är att Götaverken förlorade över en miljard kronor på att låna i fel valuta. För att rädda varven fick Svenska staten tillsammans med Salen rederiet ta över i början av 1970-talet.

En som såg riskerna med att låna upp schweizerfranc och finansiera produktionen med utländsk valuta var Stig Andersson, som blivit verkställande direktör för  Öresundsvarvet i juni 1970. Han protesterade också mot detta och det var naturligtvis inte populärt i varvets koncernledning. Kanske bidrog detta till att hans karriär som VD för Öresundsvarvet blev ganska kort

 Lennart Carlsson berättar vidare: "Stig Andersson var en analytiker. Han var så ”bred” och intresserad av samhällsfrågor och ekonomi och analyserade vad som hände. Jag var med Stig Andersson en gång för att träffa koncernledningen, där Stig Andersson påpekade riskerna med att låna i Schweizerfranc och dollar. Tyvärr blev han ”utskrattad”. När vi sedan åkte hem från Göteborg sade Stig att ”vänta och se, det kommer inte att dröja länge förrän det brakar ihop”. Och tyvärr fick han rätt. Valutaspekulationen hotade hela Götaverkskoncernen."

Gunnar Nilsson, verkstadsklubbens ordförande under 1970-talet berättar: ”Stig var nog den VD som visste mest om vad som hände i produktionen. Han gjorde sig till kompis med många i verkstäderna genom att komma tidigt på morgonen och prata med folk. Ibland hade han en ny kortlek med sig till dem som brukade träffas en stund på morgonen innan arbetet började.  Genom att lyssna kunde han få en massa information om hur produktionen förlöpte och vad som borde göras. Stig Andersson utvecklade också Öresundsvarvet till ett av de mest produktiva varv i Sverige under 1970-talet.

Stig Andersson blev vice VD 1972 då Salenrederiet tog över Öresundsvarvet och Hans. G. Forsberg blev ny VD.